Vanliga frågor

1. Vi får en ökad biogasproduktion från svartvatten jämfört med traditionella metoder

2. Vi får en ökad biogasproduktion från matavfall. Tack vare att varje lägenhet har en avfallskvarn i köket behöver man inget extra stadie med mekanisk förbehandling av det insamlade matavfallet. Vid mekaniska förbehandlingen uppstår annars ett så kallat rejekt (restavfall) som måste förbrännas. Det innebär en förlorad möjlighet för produktion av biogas.

3. Vi får en ökad återvinning av fosfor som är renare i formen än den från vanligt avloppsslam. Det kristalliserade fosforhaltiga materialet heter struvit och är jämförbart med mineralgödsel i renhet.

4. Vi får en kraftigt ökad återvinning av kväve i en helt ren mineralform. Dagens reningsverk är byggda för att rena bort kväve. Den så kallade luftningen är den mest energikrävande processen i ett traditionellt reningsverk.

Biologisk kväverening leder också till utsläpp av lustgas som är en klimatgas. Att rena bort kväve från reningsverk är dumt av flera anledningar. När man renar kväve från reningsverk omvandlas det från ammoniak till kvävgas, men när man sedan tillverkar mineralgödsel fixerar man ammoniak från kvävgas. Det blir helt enkelt en omvänd process som återigen kostar mycket energi till en process som för närvarande drivs med fossil naturgas.

Med källsorterat VA får vi en koncentration av kväve som gör det ekonomiskt rimligt, redan med dagens teknik, att återvinna kvävet istället för att lägga energi på att rena bort det. Även jämfört med en framtida förbättrad teknik för kväverening på reningsverk finns det en energivinst i att återvinna kväve från källsorterat VA.

5. Läkemedelsrester i avlopp kommer framförallt från urin och avföring. Med källsorterat VA samlas de i en koncentrerad ström (toalettvatten) som bara utgör 5 % av det totala spillvattenflödet (cirka sex liter per person och dag). Det medför att det bara är den koncentrerade strömmen som behöver behandlas för att rena bort läkemedel. I traditionella reningsverk blandas läkemedlen ut med allt annat avlopp. Det blir cirka 350 liter per person och dag vilket innebär att man måste behandla hela mängden vätska.

6. Det finns ett ökat intresse för energismarta byggnader med värmeåtervinning. Redan idag finns det värmeväxlare för spillvatten. Med källsorterat gråvatten ökar effektiviteten för sådana värmeväxlare då de slipper hantera avföring och toapapper plus att vattnet har en högre temperatur eftersom spolvatten från toaletter inte är med.

7. Ett källsorterat BDT-vatten är relativt lågt förorenat eftersom klosettvatten inte är med. Det medför att föroreningsgraden med övergödande ämnen (fosfor och kväve) och patogener är låg. Därför kan BDT-vatten enklare renas till en nivå som möjliggör vattenåtervinning eller ett utsläpp av renat vatten i lokala vattendrag.

8. Sammantaget leder effekterna ovan till en minskad klimatpåverkan. Men denna vinst är låg sedd till annan klimatpåverkan från samhället eftersom VA-sektorn endast står för under 1 % av den totala klimatpåverkan. Men det går åt rätt håll.

Slam från den biologiska reningen av gråvattnet går in i rötning. Vi har möjlighet att testa att samröta detta slam antingen med slam från svartvatten eller i de vanliga rötkammarna ute på det stora reningsverket för att kunna utvärdera effekten av separat eller kombinerad hantering. Syftet är att utvärdera om man kan tänka sig framtida reningsverk för gråvatten som är lokaliserade på andra platser än reningen av svartvatten. Gråvattnet är stora flöden som kräver självfallsledningar medan svartvatten (som samlas in med vakuum och trycksatt avlopp) är ett flöde på cirka 5 % av det totala spillvattenflödet som inte kräver självfall för ledningarna. På så vis skulle reningsverken för dessa flöden kunna separeras för att möjliggöra  vattenåtervinning på andra ställen än vid den lägsta utsläppspunkten.

I ett storskaligt system så skulle sannolikt slammet från både rötkammaren för matavfall och rötkammaren för svartvatten avvattnas och pelleteras ihop med den återvunna struviten och ammoniumsulfaten. I denna lilla skala är det svårt att bygga en skalenlig avvattning av slam (vi producerar fyra kubikmeter oavattnat slam per vecka för tillfället). Vi avser att starta pelleteringen med avvattnat slam från Helsingborgs fullskaliga rötkammare för matavfall uppe på Filborna. På så vis kan vi avvattna tillräckligt med slam för en årsproduktion av pellets under en vecka. I en större skala av det källsorterade systemet skulle naturligtvis slammet från matavfall och svartvatten därifrån användas istället.

Det är en hypotes att man skulle kunna få renare matavfall med kvarnar eftersom det är svårare att sortera fel i kvarnen jämfört med papperspåsar (försöker man mala ned något som inte hör hemma så är det kvar i den roterande insatsen i kvarnen efter malningen och användaren får plocka upp det igen). Vi skall tillsammans med avfallsbolaget NSR ska utvärdera matavfallsinsamlingen under de kommande åren och mer fakta om detta kommer i takt med utvärderingen.

Tre rör ut är ingen universallösning som löser alla problem. Det skapar goda förutsättningar för miljövinster genom att källsortera koncentrerade fraktioner som toalettvatten och matavfall (de utgör bara 10 % av spillvattenflödet från hushåll) ifrån lågkoncentrerat men volymmässigt större flöde av gråvatten (de resterande 90 %). Men det finns även utmaningar:

1. Rent ekonomiskt är det inte rimligt att byta ut existerande infrastruktur förrän den tekniska livslängden är slut. Att byta ut majoriteten av vår infrastruktur till källsorterat kommer att ta flera decennier. Alltså är källsorterat VA främst för nybyggda områden eller områden där ledningsnät ändå behöver bytas ut.
2. Den bästa tillgängliga tekniken idag (avloppsvatten från bad, disk och tvätt – BAT) gör att miljövinster kan realiseras till en rimlig ekonomisk kostnad. Tekniken för återvinning av fler näringsämnen ur avlopp skulle däremot behöva bli mer energieffektiv. Förhoppningen är att RecoLabs testbädd kan bidra till att ny teknik skalas upp ifrån laboratorieformat till teknik som kan bli kommersiellt tillgänglig.

Dagens VA-system är inte ett system som byggdes med en unison plan. Det har utvecklats organiskt över 100 års tid. Först anlade vi diken och dammar i städer för att hantera dagvatten. Sedan förtätades städerna och det ledde till problem med smittspridning. Då grävde vi ner ledningsnät för att leda bort spillvatten.

Senare ledde det till luktproblem i vattendragen som tog emot vattnet. Då byggde vi reningsverk för att skilja bort organiska ämnen. Sedan upptäckte vi problem med övergödning (på grund av fosfor) så vi skiljde bort det. Vi fick problem med kväverening så vi byggde ut det, sedan upptäckte vi problem med läkemedelsrester så nu bygger vi ut reningen. Avloppsrening har utvecklats reaktivt genom att vi har reagerat på problem. Ny teknik tillåter oss att vara proaktiva.

Tre rör ut är unikt. Istället för att fortsätta bygga ut det gamla systemet för att möta nya problem frågar vi oss för första gången: vilket VA-system vi vill ha, hur ska det då se ut? Då är källsortering ett svar som passar för väldigt många områden.

• Återvinning av fosfor (tre gånger mer än idag) och kväve (sju gånger mer än idag) till rena fraktioner
• Ökad biogasproduktion (cirka 60 % mer än med traditionella metoder)
• Vattenåtervinning (cirka 50 % av gråvattenflödet)
• Minskad klimatpåverkan (25-50 kg CO₂/person och år)

Genom rötning av dessa fraktioner frigörs organiskt bunden fosfor och kväve till mineralform. I det här fallet blir jonerna fosfat och ammonium. De kan separeras ur vätskan till rena fraktioner. Det görs genom utfällning till struvitkristaller och så kallad ammoniakstripping till saltet ammoniumsulfat.

Båda ämnena är råvaror till produktion av gödning. Struviten och ammoniumsulfaten är så rena att de kan genomgå EUs End of Waste, en certifiering inom EU för att stimulera återvinning av avfall till nya produkter.

Det är en ändlig resurs som är mycket viktig för vår matförsörjning. Fosfor är en nödvändig gödselprodukt för att kunna odla grödor. Dagens högintensiva jordbruk är beroende av fossil mineralgödsel och EU har ytterst få egna tillgångar (gruvor).

Genom att rena och sedan filtrera gråvatten i flera mikrobiella barriärsteg kan vi nå en kvalitet som kan bli godkänd som dricksvatten. Kostnaden är densamma som för vanlig dricksvattenproduktion, men vi får som positiv sidoeffekt att vattnets kretslopp renas från mikroföroreningar. Det är också en teknik som kan bli ekonomiskt viktig i områden med dålig tillgång till färsk- och grundvatten, som exempelvis Gotland eller Kalifornien.